Betyg, kunskap och motivation
Nu kommer jag återigen in på detta ämne, men jag rättfärdigar det med att mitt liv har kretsat runt detta prov de senaste månaderna så jag kan inte rikitigt släppa det. Jag måste ju erkänna att om det inte vore för detta prov skulle jag aldrig kunna bli veterinär, eftersom jag saknar MVG i vissa kurser från gymnasiet, som inte går att tenta upp. Detta beror delvis på familjeproblem jag hade i gymnasiet.
På DN.se diskuteras huruvida Högskoleprovets utformning fyller rätt funktion eller inte. Man vet inte exakt hur det nya provet kommer se ut, men jag tror att ett prov som är speciellt utformat för det yrke man söker till är mer lämpligt än ett generellt prov, som är lika för alla vare sig du vill bli ekonom, veterinär eller journalist.
Det väsentliga i denna artikel är i min mening inte Högskoleprovet i sig. Vad som är mer intressant i är det påstående Christina Cliffordson, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet gör när hon säger, jag citerar:
"de som kommer in på universitetet via högskoleprovet klarar sig sämre än studerande som söker på betyg. De provintagna gör också fler studieuppehåll. - Högskoleprovet mäter bara en viss del av kunskapen medan betyg visar på motivation och flit. Dessutom har många lärare gjort flera bedömningar för betygen under en lång period, säger Cliffordson."
Jag håller fullständigt med när hon säger att betyg visar på flit och motivation. Eftersom jag själv gick ut med MVG i alla ämnen utom idrott i högstadiet, vet jag hur mycket kraft och vilka uppoffringar man kan behöva göra om man verkligen vill ligga på topp, så all ära till dem som klarar detta.
Min historia ser ut som så att jag alltid var "en duktig flicka" som aldrig gjorde något väsen av sig och alltid fick bra resultat på alla prov och uppgifter, fram till i gymnasiet. I gymnasiet hade jag en sorts livskris, som jag tänker beskriva i närmare detalj under "Anhörig-veckan", som jag kallar den. Detta blir antagligen temat för nästa vecka och mer om det kan du läsa här.
Kortfattat kan jag säga att min oro, ilska och rädsla för mammas drickande när jag gick i gymnasiet gjorde det svårt att vara närvarande i tankarna även om jag var på lektionerna. Genom att jag började ha samtal med skolkuratorn fick jag kraft att ta mig igenom gymnasiet och jag lyckades i slutänden få ett snitt på 18,6 om jag inte minns fel.
Vad jag vill säga med den här historien är att alla inte har samma förutsättningar i gymnasiet. Det kan vara svårt att förstå för dem som inte har haft en sådan uppväxt, men den oro, ilska och rädsla som många barn till, till exempel, alkoholister känner kan vara ett rejält hinder när man sedan kommer till skolan. Ni kan ju tänka er hur lätt det skulle vara att göra Nationellt Prov om det enda du kunde tänka på var huruvida du skulle hitta din mamma medvetslös och blodig (efter att ha ramlat) när du kom hem.
När Cliffordsson säger att många lärare dessutom har bedömt eleven under lång tid, så vill jag ifrågasätta om alla lärare verkligen har förmågan att se en elev som mår dåligt och inte bara vifta bort dess dåliga prestationer med att den är ett "problembarn"? Här har vi enligt min mening den största bristen i det svenska betygssystemet. Barn är egentligen inte så komplicerade. När de presterar dåligt eller beter sig konstigt beror det ofta (inte alltid självklart) på hur deras liv ser ut utanför skoltid. Det kan vara mobbing, missbrukande/sjuka föräldrar, ekonomiska förhållanden, skilsmässor eller övergrepp med i bilden, som gör att barnet inte alls kan fokusera när det ska sitta tyst och räkna i klassrummet. Men finns det utrymme för dessa "problembarn" bland toppresterarna? Här spelar lärarens agerande en stor (kanske avgörande) roll för barnets framtida studier/yrkesliv. Tror ni att en lärare som har Peter i matte en termin hinner ta sig tid att analysera varför Peter alltid är sen, högljudd och inte gör uppgifterna i tid? Tror ni att de hinner komma varandra så nära att Peter berättar för sin lärare att hans pappa aldrig är hemma och när han väl kommer hem är han full och spöar sina ungar? Det tror jag händer väldigt sällan om jag ska vara ärlig. Alltså blir Peters beteende (som egentligen är hans pappas fel) även hans bödel när det gäller möjligheten bra betyg i gymnasiet och en enkel väg till högskolan.
Sammanfattningsvis vill jag säga att Högskoleprovet hur det nu är utformat, behövs. Även om många barn vill kan de kanske inte prestera så bra i gymnasiet, på grund av personliga omständigheter. Därför måste det finnas möjlighet till en andra chans. Nu när det snart inte är möjligt att tenta upp gamla betyg blir Högskoleprovet ännu viktigare och jag hoppas att lärarna på gymnasiet tänker efter när de får en ny klass och verkligen ser till allas behov nu när betygen kommer att bli så avgörande.
På DN.se diskuteras huruvida Högskoleprovets utformning fyller rätt funktion eller inte. Man vet inte exakt hur det nya provet kommer se ut, men jag tror att ett prov som är speciellt utformat för det yrke man söker till är mer lämpligt än ett generellt prov, som är lika för alla vare sig du vill bli ekonom, veterinär eller journalist.
Det väsentliga i denna artikel är i min mening inte Högskoleprovet i sig. Vad som är mer intressant i är det påstående Christina Cliffordson, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet gör när hon säger, jag citerar:
"de som kommer in på universitetet via högskoleprovet klarar sig sämre än studerande som söker på betyg. De provintagna gör också fler studieuppehåll. - Högskoleprovet mäter bara en viss del av kunskapen medan betyg visar på motivation och flit. Dessutom har många lärare gjort flera bedömningar för betygen under en lång period, säger Cliffordson."
Jag håller fullständigt med när hon säger att betyg visar på flit och motivation. Eftersom jag själv gick ut med MVG i alla ämnen utom idrott i högstadiet, vet jag hur mycket kraft och vilka uppoffringar man kan behöva göra om man verkligen vill ligga på topp, så all ära till dem som klarar detta.
Min historia ser ut som så att jag alltid var "en duktig flicka" som aldrig gjorde något väsen av sig och alltid fick bra resultat på alla prov och uppgifter, fram till i gymnasiet. I gymnasiet hade jag en sorts livskris, som jag tänker beskriva i närmare detalj under "Anhörig-veckan", som jag kallar den. Detta blir antagligen temat för nästa vecka och mer om det kan du läsa här.
Kortfattat kan jag säga att min oro, ilska och rädsla för mammas drickande när jag gick i gymnasiet gjorde det svårt att vara närvarande i tankarna även om jag var på lektionerna. Genom att jag började ha samtal med skolkuratorn fick jag kraft att ta mig igenom gymnasiet och jag lyckades i slutänden få ett snitt på 18,6 om jag inte minns fel.
Vad jag vill säga med den här historien är att alla inte har samma förutsättningar i gymnasiet. Det kan vara svårt att förstå för dem som inte har haft en sådan uppväxt, men den oro, ilska och rädsla som många barn till, till exempel, alkoholister känner kan vara ett rejält hinder när man sedan kommer till skolan. Ni kan ju tänka er hur lätt det skulle vara att göra Nationellt Prov om det enda du kunde tänka på var huruvida du skulle hitta din mamma medvetslös och blodig (efter att ha ramlat) när du kom hem.
När Cliffordsson säger att många lärare dessutom har bedömt eleven under lång tid, så vill jag ifrågasätta om alla lärare verkligen har förmågan att se en elev som mår dåligt och inte bara vifta bort dess dåliga prestationer med att den är ett "problembarn"? Här har vi enligt min mening den största bristen i det svenska betygssystemet. Barn är egentligen inte så komplicerade. När de presterar dåligt eller beter sig konstigt beror det ofta (inte alltid självklart) på hur deras liv ser ut utanför skoltid. Det kan vara mobbing, missbrukande/sjuka föräldrar, ekonomiska förhållanden, skilsmässor eller övergrepp med i bilden, som gör att barnet inte alls kan fokusera när det ska sitta tyst och räkna i klassrummet. Men finns det utrymme för dessa "problembarn" bland toppresterarna? Här spelar lärarens agerande en stor (kanske avgörande) roll för barnets framtida studier/yrkesliv. Tror ni att en lärare som har Peter i matte en termin hinner ta sig tid att analysera varför Peter alltid är sen, högljudd och inte gör uppgifterna i tid? Tror ni att de hinner komma varandra så nära att Peter berättar för sin lärare att hans pappa aldrig är hemma och när han väl kommer hem är han full och spöar sina ungar? Det tror jag händer väldigt sällan om jag ska vara ärlig. Alltså blir Peters beteende (som egentligen är hans pappas fel) även hans bödel när det gäller möjligheten bra betyg i gymnasiet och en enkel väg till högskolan.
Sammanfattningsvis vill jag säga att Högskoleprovet hur det nu är utformat, behövs. Även om många barn vill kan de kanske inte prestera så bra i gymnasiet, på grund av personliga omständigheter. Därför måste det finnas möjlighet till en andra chans. Nu när det snart inte är möjligt att tenta upp gamla betyg blir Högskoleprovet ännu viktigare och jag hoppas att lärarna på gymnasiet tänker efter när de får en ny klass och verkligen ser till allas behov nu när betygen kommer att bli så avgörande.
Kommentarer
Postat av: Behm
Hej
Ville bara säga att jag håller tummarna för att det gick bra på högskoleprovet...sj kämpar jag oxå för att komma in på veterinärhögskolan men den i Danmark...försöker kämpa mig igenom matte E för tillfället och vet inte riktigt hur det kommer gå :S men lycka till!
Trackback
